Prev.

"Men kom igen nu! Jag är ju här för sista året..." Jag gör en min som jag tror ska smöra för honom tillräkligt för att berätta, men nej, inte alls.

"Du kommer inte få veta."

"Snälla! Jag ber dig Mr.Jepson"

"Kalla mig Curt."

"Jag tänker kalla dig Mr.Jepson tills du berättar vilka som ska komma"

"Jag kan ge dig en ledtråd" Yes! Nu kan jag i alla fall gå runt och fundera på vem som ska komma.

"Pojkar..."

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag går unt och funderar på vilka som ska komma hit, till oss. Det är killar. The Wanted? Nej, men jag vet inte. Imorgon ska dom i alla fall komma och då får jag svaret. Jg längtar!

När jag vaknar på morgonen känner jag mig ändå ganska pigg även om klockan bara är halv 8.

Det har jag inte gjort på flera månader. Jag tycker det ger en skön känsla i kroppen, och jag är glad när jag går till frukosten.

Alla bor i stugor med personer som är i ungefär samma ålder. Jag som är äldst av alla på lägret, bor med en 15-årig kille som bara stökar runt och en 14-årig blyg tjej som älskar hästar. Dom är väll okej, men det skulle vara roligt om jag kunde bo med en mer jämnårig kille, helst snygg... Men jag ska inte klaga, killen som förresten heter Marcus är ofta ute på stranden med sina kompisar, och Lea, hästtjejen sitter inne med sina hästtidningar. Så jag har med andra ord en ganska lugn tillvaro här på lägret.

Klockan närmar sig lunch, och efter lunchen kommer vi få träffa gästerna, eller ska jag säga pojkarna. Jag går till lunchsalen för att äta, och jag hoppas bara att alla kan skynda sig, för jag är så himla nyfiken! Jag tar den äckliga sörjan till mat och sätter mig vid ett runt bord långt bort från ingången. Då kommer det fram en liten tjej, jag tror hon var tolv, och frågar om hon får sätta sig bredvid mig. Jag kan inte säga nej. Så hon sätter sig och frågar:

"Vad har du för sorts cancer?" Jag blir lite ställd av frågan, men svaret kommer ut ur min mun.

"Leukemi." Jag vill egentligen inte prata om det. Det påminner bara mig om pappa som hatar mig.

"Oj..."

"Vad har du för någon?"

"Hudcancer..." Hon säger det tyst, men jag hör henne.

"Oj..." Jag vet inte vad jag ska säga, så jag byter samtalsämne. "Vem tror du att det är som kommer?" Hon blir genas gladare.

"Jag hoppas det är Selena Gomez! Jag älskar henne!" Hon ler nog världens största leende. Det är gulligt.

"Jag vill inte göra dig ledsen, men Mr.Jepson berättade att det skulle komma pojkar hit. Har du någon aning om vilka som kan komma?" Frågar jag henne. Först ser hon besviken ut, men sen brister hon upp i ett stort leende.

"Jonas Brothers!" Jag hoppas att det inte är dom, för dom är bara barnsliga. Men för hennes skull spelar jag glad.

"Ja, det kan nog vara dom!" Jag tar en tugga mat och när jag har svalt frågar jag henne vad hon heter.

"Melanie."

"Vad fint! Jag heter Emma."

"Vet ni vad ungdommar!?" Mr.Jepsons röst dånar ut i högtalarna. "Om precis 10 minuter kommer detta årets gäster! Skynda er på att komma ut till samlingsplatsen!" Jag får en riktig adrelalinkick och tar Melanie i handen och springer med talrkien,glaset och besticken och låter mattanterna diska. Jag är så extremt nyfiken! Jag har ainte varit så här nyfiken alla andra åren. Det kanske är för att det är sista året här. Jag kanske kan fråga Mr.Jepson om jag kan få sommarjobba här nästa år...?

Jag och Melanie står på sandplanen långt innan alla andra. När alla väl har kommit står jag och Melanie längst fram, eftersom hon är så kort håller hon i min hand för att inte tappa bort mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, så nervös är jag.

"Och nu presenterar jag dom!" Ropar Mr.Jepson i megafonen. Innan han säger något ser jag fem gestalter skymta bakom huset.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, vilka tror ni det är? ;D

Kommentera?:)

Jag står med resväskan pakad och klar i hallen. Nu var det bara skorna kvar. Så himla skönt att slippa pappa. Jag har ingen som säger hejdå, jag står här ensam och ska ta bussen och åka iväg för en gångs skull. Ja, det var väll fem månader sist. Jag knyter mina smutsvita converse. Jag fick dom i födelsedagspresent för ett år sen av den snällaste tjejen jag känner. Jag andvänder dom jämt eftersom jag inte har några andra vårskor. Jag greppar tag i resväskans handtag och går ut genom dörren. Denna veckan kommer bli rolig.

Det är precis så jag hinner fram till hållplatsen innan tåget kommer. Hade jag kommit senare hade jag missat tåget. Jag undrar egentligen hur pappa har råd med allt detta. Jag menar, jag kan knappast köpa en tröja på rea. Men antagligen satsar han väll på att jag ska få åka hit, men nästa år kommer det inte att ske. Då ska han väll sticka till systemet och köpa sprit för all dom pengarna. Jag sätter mig på sätet längst fram, jag har ingen lust att gå längre bak där alla "coola" människor sitter. Jag hör int hemma där. Jag är en av dom där som håller sig undan och är tyst. Jag är inte häller så bra på att skaffa vänner, jag bara snäser eller helt enkelt inte pratar med dom. Stackars människor som försöker nå fram till mig...

Bussen stannar många gånger på väg till stationen, och vid ett par tillfällen undrar jag om jag ens kommer hinna med tåget. Men jo, jag får springa till perrongen och hinner precis innan dörrarna stängs. Tågresan går snabbt. Jag sitter bara i tåget i två timmar. Stationen jag hoppar av på ligger lite öde, så jag kommer in i skogen på ett kick. Resväskan fastnar ofta i den kladdiga leran, men det skiter jag i. Jag vill bara fram. Fram till friheten.

När jag kommer fram möts jag av Mr.Jepson och hans trevliga leende som alltid skänker mig glädje.

"Hej Emma!" ropar han när jag kommer gående på sandplanen som vi alltid brukar samlas på.

"Vad kul att se dig här igen!"

"Hej Mr.Jepson!" säger jag och föröker låta så glad som jag bara kan. "Det är kul att vara här."

"Hur många gånger har vi inte träffats här?" frågar han mig med ett lite lurigt leende.

"Hur många år har du inte jobbat här?" säger jag och petar honom på överarmen.

"Anklagar du mig för att vara gmmal?" Han har fortfarande det luriga leendet.

"Vadå gammal du är väll bara 70?" Han skrattar. Det är nog bara Mr.Jepson i hela världen som jag kan skämta med. Ja, Caren också, men vi träffas sällan.

Nu känns det som att sommaren har börjat på riktigt. Jag har kommit till campingen med alla 14 åringar, jag har lämnat pappa hemma i London, och jag längtar efter att få veta vem som kommer hit. Förra året kom Jessie J och dom flesta blev helt till sig. Främst dom som var i tolvårsåldern. Jag, som då var den äldsta och är det detta året också, tyckte också om det. Jessie var verkligen trevlig. Eftersom förra året var en höjdare hoppas jag att detta året blir ännu bättre.

Jag går fram och frågar Mr.Jepson om jag kan få veta vem som ska komma, men han ger mig inget bra svar.

"Det du." säger han bara.

"Men kom igen nu! Jag är ju här för sista året..." Jag gör en min som jag tror ska smöra för honom tillräckligt för att berätta, men nej, inte alls.

"Du kommer inte få veta."

"Snälla! Jag ber dig Mr.Jepson"

"Kalla mig Curt."

"Jag tänker kalla dig Mr.Jepson tills du berättar vilka som ska komma"

"Jag kan ge dig en ledtråd." Yes! Nu kan jag i alla fall gå runt och fundera på vem som ska komma.

"Pojkar..."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Första kapitlet:)

Kommentera så blir jag glad!;)

Emma 17 år bor i en tätort till London med sin pappa. Hon lever fattigt i lägenheten där hon för det mesta sköter allting själv när hennes pappa slutat bry sig. När Emma va fyra år fick hon cancer, men hon klarade sig igenom den. Varje år sedan hon fyllde 12 har hon åkt på ett läger för dom som har eller har haft cancer och åker även detta året. Men när ett visst pojkband kommer på besök under lägerveckan börjar det hända grejer...

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så hur verkar den?

Kommentera? ;)