Prev.

"Men kom igen nu! Jag är ju här för sista året..." Jag gör en min som jag tror ska smöra för honom tillräkligt för att berätta, men nej, inte alls.

"Du kommer inte få veta."

"Snälla! Jag ber dig Mr.Jepson"

"Kalla mig Curt."

"Jag tänker kalla dig Mr.Jepson tills du berättar vilka som ska komma"

"Jag kan ge dig en ledtråd" Yes! Nu kan jag i alla fall gå runt och fundera på vem som ska komma.

"Pojkar..."

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag går unt och funderar på vilka som ska komma hit, till oss. Det är killar. The Wanted? Nej, men jag vet inte. Imorgon ska dom i alla fall komma och då får jag svaret. Jg längtar!

När jag vaknar på morgonen känner jag mig ändå ganska pigg även om klockan bara är halv 8.

Det har jag inte gjort på flera månader. Jag tycker det ger en skön känsla i kroppen, och jag är glad när jag går till frukosten.

Alla bor i stugor med personer som är i ungefär samma ålder. Jag som är äldst av alla på lägret, bor med en 15-årig kille som bara stökar runt och en 14-årig blyg tjej som älskar hästar. Dom är väll okej, men det skulle vara roligt om jag kunde bo med en mer jämnårig kille, helst snygg... Men jag ska inte klaga, killen som förresten heter Marcus är ofta ute på stranden med sina kompisar, och Lea, hästtjejen sitter inne med sina hästtidningar. Så jag har med andra ord en ganska lugn tillvaro här på lägret.

Klockan närmar sig lunch, och efter lunchen kommer vi få träffa gästerna, eller ska jag säga pojkarna. Jag går till lunchsalen för att äta, och jag hoppas bara att alla kan skynda sig, för jag är så himla nyfiken! Jag tar den äckliga sörjan till mat och sätter mig vid ett runt bord långt bort från ingången. Då kommer det fram en liten tjej, jag tror hon var tolv, och frågar om hon får sätta sig bredvid mig. Jag kan inte säga nej. Så hon sätter sig och frågar:

"Vad har du för sorts cancer?" Jag blir lite ställd av frågan, men svaret kommer ut ur min mun.

"Leukemi." Jag vill egentligen inte prata om det. Det påminner bara mig om pappa som hatar mig.

"Oj..."

"Vad har du för någon?"

"Hudcancer..." Hon säger det tyst, men jag hör henne.

"Oj..." Jag vet inte vad jag ska säga, så jag byter samtalsämne. "Vem tror du att det är som kommer?" Hon blir genas gladare.

"Jag hoppas det är Selena Gomez! Jag älskar henne!" Hon ler nog världens största leende. Det är gulligt.

"Jag vill inte göra dig ledsen, men Mr.Jepson berättade att det skulle komma pojkar hit. Har du någon aning om vilka som kan komma?" Frågar jag henne. Först ser hon besviken ut, men sen brister hon upp i ett stort leende.

"Jonas Brothers!" Jag hoppas att det inte är dom, för dom är bara barnsliga. Men för hennes skull spelar jag glad.

"Ja, det kan nog vara dom!" Jag tar en tugga mat och när jag har svalt frågar jag henne vad hon heter.

"Melanie."

"Vad fint! Jag heter Emma."

"Vet ni vad ungdommar!?" Mr.Jepsons röst dånar ut i högtalarna. "Om precis 10 minuter kommer detta årets gäster! Skynda er på att komma ut till samlingsplatsen!" Jag får en riktig adrelalinkick och tar Melanie i handen och springer med talrkien,glaset och besticken och låter mattanterna diska. Jag är så extremt nyfiken! Jag har ainte varit så här nyfiken alla andra åren. Det kanske är för att det är sista året här. Jag kanske kan fråga Mr.Jepson om jag kan få sommarjobba här nästa år...?

Jag och Melanie står på sandplanen långt innan alla andra. När alla väl har kommit står jag och Melanie längst fram, eftersom hon är så kort håller hon i min hand för att inte tappa bort mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, så nervös är jag.

"Och nu presenterar jag dom!" Ropar Mr.Jepson i megafonen. Innan han säger något ser jag fem gestalter skymta bakom huset.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, vilka tror ni det är? ;D

Kommentera?:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag står med resväskan pakad och klar i hallen. Nu var det bara skorna kvar. Så himla skönt att slippa pappa. Jag har ingen som säger hejdå, jag står här ensam och ska ta bussen och åka iväg för en gångs skull. Ja, det var väll fem månader sist....

Emma 17 år bor i en tätort till London med sin pappa. Hon lever fattigt i lägenheten där hon för det mesta sköter allting själv när hennes pappa slutat bry sig. När Emma va fyra år fick hon cancer, men hon klarade sig igenom den. Varje år sedan hon f...