Jag står med resväskan pakad och klar i hallen. Nu var det bara skorna kvar. Så himla skönt att slippa pappa. Jag har ingen som säger hejdå, jag står här ensam och ska ta bussen och åka iväg för en gångs skull. Ja, det var väll fem månader sist. Jag knyter mina smutsvita converse. Jag fick dom i födelsedagspresent för ett år sen av den snällaste tjejen jag känner. Jag andvänder dom jämt eftersom jag inte har några andra vårskor. Jag greppar tag i resväskans handtag och går ut genom dörren. Denna veckan kommer bli rolig.

Det är precis så jag hinner fram till hållplatsen innan tåget kommer. Hade jag kommit senare hade jag missat tåget. Jag undrar egentligen hur pappa har råd med allt detta. Jag menar, jag kan knappast köpa en tröja på rea. Men antagligen satsar han väll på att jag ska få åka hit, men nästa år kommer det inte att ske. Då ska han väll sticka till systemet och köpa sprit för all dom pengarna. Jag sätter mig på sätet längst fram, jag har ingen lust att gå längre bak där alla "coola" människor sitter. Jag hör int hemma där. Jag är en av dom där som håller sig undan och är tyst. Jag är inte häller så bra på att skaffa vänner, jag bara snäser eller helt enkelt inte pratar med dom. Stackars människor som försöker nå fram till mig...

Bussen stannar många gånger på väg till stationen, och vid ett par tillfällen undrar jag om jag ens kommer hinna med tåget. Men jo, jag får springa till perrongen och hinner precis innan dörrarna stängs. Tågresan går snabbt. Jag sitter bara i tåget i två timmar. Stationen jag hoppar av på ligger lite öde, så jag kommer in i skogen på ett kick. Resväskan fastnar ofta i den kladdiga leran, men det skiter jag i. Jag vill bara fram. Fram till friheten.

När jag kommer fram möts jag av Mr.Jepson och hans trevliga leende som alltid skänker mig glädje.

"Hej Emma!" ropar han när jag kommer gående på sandplanen som vi alltid brukar samlas på.

"Vad kul att se dig här igen!"

"Hej Mr.Jepson!" säger jag och föröker låta så glad som jag bara kan. "Det är kul att vara här."

"Hur många gånger har vi inte träffats här?" frågar han mig med ett lite lurigt leende.

"Hur många år har du inte jobbat här?" säger jag och petar honom på överarmen.

"Anklagar du mig för att vara gmmal?" Han har fortfarande det luriga leendet.

"Vadå gammal du är väll bara 70?" Han skrattar. Det är nog bara Mr.Jepson i hela världen som jag kan skämta med. Ja, Caren också, men vi träffas sällan.

Nu känns det som att sommaren har börjat på riktigt. Jag har kommit till campingen med alla 14 åringar, jag har lämnat pappa hemma i London, och jag längtar efter att få veta vem som kommer hit. Förra året kom Jessie J och dom flesta blev helt till sig. Främst dom som var i tolvårsåldern. Jag, som då var den äldsta och är det detta året också, tyckte också om det. Jessie var verkligen trevlig. Eftersom förra året var en höjdare hoppas jag att detta året blir ännu bättre.

Jag går fram och frågar Mr.Jepson om jag kan få veta vem som ska komma, men han ger mig inget bra svar.

"Det du." säger han bara.

"Men kom igen nu! Jag är ju här för sista året..." Jag gör en min som jag tror ska smöra för honom tillräckligt för att berätta, men nej, inte alls.

"Du kommer inte få veta."

"Snälla! Jag ber dig Mr.Jepson"

"Kalla mig Curt."

"Jag tänker kalla dig Mr.Jepson tills du berättar vilka som ska komma"

"Jag kan ge dig en ledtråd." Yes! Nu kan jag i alla fall gå runt och fundera på vem som ska komma.

"Pojkar..."

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Första kapitlet:)

Kommentera så blir jag glad!;)